Jag förstår ibland inte hur jag ännu lever så mycket som jag klantar mig hela tiden. Första veckan efter axeloperationen försökte jag ta i saker och öppna dörrar med den opererade armen hela tiden utan att tänka mer på det eftersom det går så automatiskt med höger hand. Fortfarande går jag emellanåt in i dörrkarmar och väggar då jag inte tänker på att armen sticker ut bredvid mig. Det är inte lätt då det är svårt.
Tur åtminstone att det inte är samma arm som förra året. Kanske.
