För privat?

19.06.2014 kl. 00:23

Jag har länge funderat på vad som är för privat för att skriva på bloggen/facebook/twitter. Jag tycker själv att jag inte berättar så mycket, men ibland kan någon (oftast mamma) ändå reagera och säga åt mig att fundera på vad jag lägger ut på nätet. Man kan få reda på en massa saker om personer genom att googla (tro mig, jag är mästare på att hitta personer) och då är det inte bara personliga bloggar som kommer upp, utan allt från facebookprofiler till tävlingsresultat från 15 år tillbaka och via olika sidor kan man komma vidare och hitta hur mycket som helst. 

Då har jag ibland funderat hur stor roll det spelar vad jag skriver på bloggen. Jag lägger inte ut bilder där jag är stupfull och ligger och spyr (det är inte heller min största hobby att supa skallen av mig) och jag brukar inte skriva nånting negativt om personer jag träffar för det hör inte till min stil att svartmåla andra, men var går gränsen då det handlar om mig själv? Vad är för privat för att skriva på nätet där allt kan hittas? Vad är sånt som man inte vill att en framtida arbetsgivare ska se? Supbilder? Antar att svaret är ja. Långa utläggningar om ens sexliv? Samma här. Tror inte en arbetsgivare är så intresserad. Vardagen? Tja, jag vet inte vem det kan skada om nån får veta att jag idag kört automatväxlad bil andra gången i mitt liv och sen vattnat blommor. Psykisk ohälsa? Jag vet inte. Är det inte en styrka att man kan berätta om det? Och är det inte bra att man talar om det just för att det är så tabubelagt? Kan det skada en att man skriver om det "för öppet"?

Vad har ni för tankar om vad som är för privat? Var går gränsen för dig?

Kommentarer (9)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Det där är ganska svårt faktiskt, vad en tycker är helt okej tycker en annan att är för mycket. Jag har märkt att jag blivit mer privat med åren, förr skrev jag ganska fritt att jag hade urinvägsinfektion och problem med (förra) pojkvännen medan jag vet att jag aldrig i livet skulle skriva sådant i min blogg eller på Facebook idag. Jag tycker däremot att du har hittat en bra balans i din blogg :) hoppas vi ses snart igen, kram!
Fredrica19.06.14 kl. 08:31
Svåra grejer, speciellt nu med barn måste jag fundera lite extra. Har valt att inte vara så försiktig med barnbilder t.ex. Tänker att det liksom är dagens melodi. Försöker ju att inte nämna några namn på bloggen, därav de underliga kodnamnen. Men visst har jag blivit försiktigare med vad jag skriver, eftersom fler bekanta och spec. familjemedlemmar hittat till bloggen. Har någon gång kommentarer att jag skrivit något opassande, trots att jag inte alls uppfattade det så. Handlade om ett stort missförstånd (kanske pga att texten lästes med Google Translate...) och efter det har jag tyvärr blivit lite tystare på bloggen. Synd.
Catten19.06.14 kl. 13:03
Har funderat jättemycket på det där och känner ibland att jag har lite svårt att hitta en balans.
Det som jag kommit fram till är dock att jag kan vara ganska öppen när det är något som gäller mig själv (okej visst lägger jag en gräns där också), men är det någon annan som berörs av det så låter jag oftast bli att skriva om det av hänsyn till den/dem. Tycker det är rätt skrämmande vad man hitta om en själv via Google ibland, usch... Men joo, det är en jättesvår fråga!
Amanda19.06.14 kl. 13:10
Jag tycker man kan vara personlig men inte privat. Det jag idag tycker att är okej, kankse inte mera känns okej om en tid. Personliga/privata grejer tycker jag att ska delas utanför sociala medier.
Pia19.06.14 kl. 17:46
Nu blev jag och fundera vem du googlat! :D
håkan19.06.14 kl. 20:19
Jag tycker också att det är lite svårt. Jag försöker också hålla en god stämning på min blogg samt helt lämna ut arbetslivet samt största delen av min relation för det hör inte till min blogg. Men trots att bloggen är min hobby funderar jag ofta vad folk tänker och tycker eller vad en framtida arbetsgivare skulle tycka om hen sökte upp mig och fann min blogg.
Ibland upplever jag att folk som inte bloggar förstår grejen med att blogga och hur roligt det kan vara.
Silje21.06.14 kl. 11:10
Det tog mig en tid att våga berätta om min depression och panikångest. I längden har jag ändå aldrig ångrat det. Tycker det har varit skönt att folk vetat om det och inte behövt ställa frågor som anses jobbiga att svara på. Om någon har varit extra nyfiken har de poängterat det och vi har kunnat tala öppet och fördomsfritt om saken. Mycket befriande med andra ord. Jag har en del läsare och visst tänker jag ibland vem som läser och vad för åsikt de har om saken. Men vad har det för skillnad vad de tycker? Jag vet att om jag lider av mina problem så måste någon annan också göra det. Ingen är perfekt. För mig går gränsen vem jag träffar och umgås med, jag orkar inte blogga vem jag träffat och vad jag gjort med hen hela tiden. Det är mitt privatliv och jag vill också respektera att kanske inte alla mina vänner vill synas i min blogg. De som bloggar om dylikt får såklart göra det och jag följer en massa bloggar som berättar om vardagliga kaffestunder. Jag kan vara öppen om nästan vad som helst men lämnar väldigt mycket osagt, delvis för att jag ofta tänker att vem bryr sig om just den här informationen. Jag vill inspirera, bidra med något eller starta diskussioner istället för att berätta att jag har mensvärk, hypokondriska tankar, huvudvärk, är sjuk, åt glass, gick i bastu, hade sex eller var full som bara den förra helgen. Några små detaljer berättar jag ibland för egen dagboks skull och för vänner som undrar vad jag håller på med. Slutligen vill jag ännu säga att jag tycker inte man kan vara för öppen i sin blogg. Alla drar sin egna gräns.
vanessa22.06.14 kl. 13:31
jag har på sistone fått helt panik över hur äcklig min blogg är och raderade nästan hela skiten. föröker nu enligt bästa förmåga hålla bloggen rumsren. och fundera faktiskt helt idag att samma gäller fb, folk tror snart att jag är helt alkoholiserad / arg / mentalt störd hela tiden.
biffen21.07.14 kl. 21:23
ja tänker jätteofta när ja skriver ifall de ja skriver e fö privat. Man glömmer liksom ibland att de faktist e ett antal människor som läser ens blogg å man kan int ens hålla koll på vem alla e. Dedär gällande psykisk ohälsa, ja tycker de e starkt av dom som berättar öppet om de, men sku själv vara lite försiktig just på grund av ifall t.ex. en framtida arbetsgivare sku läsa om de.
daniela15.09.14 kl. 19:55

 

 
24 år gammal drömmare hemma från Åbo som nu bor i Helsingfors. Studerar fysioterapi på Arcada, orienterar då jag inte är för skadad, är scout i en flickkår och en pojkkår för att få en bra jämvikt, sjunger och pratar för mig själv hela tiden och är med på allt, hela tiden. Jag är Emma helt enkelt.


Vill du fråga något? memmasblogg(at)gmail.com


Emma på Instagram:

Följ mig på Bloglovin

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar