Hjärna

I kväll undrar jag igen var min hjärna är. Jag fick i alla fall lägenheten städad, men plötsligt kommer jag på mig själv med att sitta och läsa igenom ett inlägg och kommentarerna på malenamis blogg där folk tipsade om vad man ska ha med i BB-väskan. Som om det skulle vara aktuellt de närmaste åren för mig.

Kanske dags att lägga sig?

Publicerad 06.11.2014 kl. 21:14

Såååå svårt!

Fick sån ångest nu då jag träffade en massa ratata-folk och kan seriöst inte flytta ännu. Vi får se hur det här slutar.

Det är inte lätt då det är svårt.

Publicerad 30.10.2014 kl. 21:27

Flytt på gång

Det känns hemskt att skriva det här då jag bloggat på ratata sedan november 2010. Det är snart fyra år. Men, jag bloggar så mycket oftare från telefonen än från dator så nu håller jag på och flyttar över till wordpress där det går så mycket lättare att blogga från telefonen.

Bloggen där ser inte ännu riktigt ut som jag, men medan jag försöker hitta ett tema som känns bra kan ni ju ställa in er på att jag kommer att hittas på:

memmas.wordpress.com

Det känns som om jag överger och sviker ratata. Och jag är så ledsen över att jag inte får med mina inlägg härifrån.

Publicerad 30.10.2014 kl. 17:03

Let's talk about boobs

Jag lovade att vi skulle tala om bröst idag. Nu kan jag ju bara tala om mina bröst, men det är ganska generaliserbart eftersom de flesta av oss har två bröst.

Det här är inte mina bröst, utan min rygg i snyggaste Rosa bandet sport-bh:n.

De som känner mig vet att jag är lite av en hypokondriker och direkt som något känns fel diagnosticerar jag mig själv med cancer. Kanske inte en så bra egenskap för det mesta, men ibland helt praktiskt för då får man ibland saker kollade. Som mina bröst. Bröst ska vara mjuka, jämna och speciellt inte göra ont. Här är då jag, 24 år, hittar klumpar i mitt bröst, det gör ont och jag är säker på att jag har cancer och ska dö vilken dag som helst. När jag äntligen samlade mod till mig och ringde för att boka läkartid (24-åringar får oftast inte bröstcancer så jag vågade inte ringa på typ ett år. Ångest deluxe.) fick jag första lediga tiden som fanns och skickades från läkaren vidare direkt på ultraljud.

Jag har varit på ultraljud för att undersöka blodkärl och för att kolla leder tidigare, men det känns sjukt underligt att ligga där topless medan någon kollar ens bröst. Men jo, det var inte det det skulle handla om. Min läkare skulle ringa idag för att berätta resultaten, men inget har hörts ännu, men läkaren som gjorde undersökningen sade att det ser ut som cystor. En cysta är en ofarlig vätskefylld blåsa som kan finnas på olika ställen i kroppen, men bröstet är ju en plats jag ogärna skulle vilja ha en, speciellt då det gör ont. Jag hade räknat med att veta mer idag och kunna fråga vad jag ska göra om det fortsätter göra ont ett år till, för i så fall börjar jag igen misstänka det värsta, men jag får väl vänta på samtalet ännu...

Men kanske nån av er som läser har erfarenhet av samma? Kanske nån vet något som kan lugna mig?

Publicerad 07.10.2014 kl. 13:50

Bröst

Oktober är en ljusröd månad tack vare Rosa bandet-insamlingen som samlar in pengar för cancerforskning och speciellt bröstcancer.

På tisdag ska vi tala mer om bröst. Är ni med då?

Publicerad 04.10.2014 kl. 23:26

En gång klant, alltid klant

Jag förstår ibland inte hur jag ännu lever så mycket som jag klantar mig hela tiden. Första veckan efter axeloperationen försökte jag ta i saker och öppna dörrar med den opererade armen hela tiden utan att tänka mer på det eftersom det går så automatiskt med höger hand. Fortfarande går jag emellanåt in i dörrkarmar och väggar då jag inte tänker på att armen sticker ut bredvid mig. Det är inte lätt då det är svårt.

Tur åtminstone att det inte är samma arm som förra året. Kanske.

Publicerad 30.09.2014 kl. 21:32

Om en kvinna utan ögon och hjärna

Jag råkade på bussen idag på en kvinna som tydligen saknade både ögon och hjärna. Eller hon använde åtminstone inte nåndera särskilt mycket. Om jag ser någon på bussen eller stan som har armen i paket eller går med kryckor försöker jag vara försiktig runt den och hjälper med att öppna dörrar eller liknande.

Nååååå, jag satt på en fönsterplats på bussen då den här kvinnan kom in och satte sig ner så att hon först smällde sin väska i min axel och sen satte sig ner min arm. Okej, den blev inte under henne, men hon gled ner på sin plats längs med hela min arm och blev sen sittande så hon lutade mot min opererade arm hela resan. Jag blev så chockad så jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta och kom först nu efteråt på allt jag borde sagt till henne.

Grejen tog ju dock inte slut här, utan eftersom jag satt på inre sidan måste jag be henne stiga upp då jag skulle stiga av på min hållplats. Bad vänligt om ursäkt och sade att nästa är min hållplats och då jag sagt nästan hela meningen vände hon till slut huvudet mot mig och tittade med avsmak på mig innan hon steg upp.

Jag kom nu efteråt på att jag borde ha bett om ursäkt för att jag är så bred att hon måste sitta på min opererade arm, eller bett om ursäkt och stigit upp så att hon hade fått sitta bekvämt. Men allt sånt här kommer man ju på efteråt... Och nej, innan någon skriver det, min "mitella" är inte så liten att man skulle missa den, utan det ser ut som om jag skulle gå runt med en fotoväska fastspänd runt kroppen och det står med stora bokstäver sjukhusets namn ungefär just där kvinnan satte sig. Men ja, jag kunde ha sagt till henne också. Blev bara så paff.

Gratis reklam. Varsågoda.

Publicerad 22.09.2014 kl. 14:33

3 år

Det känns så underligt att tänka att det idag är exakt tre år sedan en av de finaste och snällaste personerna på jorden gick bort. Jag kommer aldrig att glömma dagen, stället, tiden jag fick veta det på och jag kan fortfarande komma på mig själv att fundera om det faktiskt har hänt.

Tyvärr har det hänt och vi är fortfarande många som saknar J något otroligt. Såna som han finns det inte många av, men jag hoppas att han nu är någonstans och vakar över oss, fast han hellre skulle få vara här med oss ännu.

Publicerad 15.09.2014 kl. 08:29

Topless resten av september?

Min axel opereras imorgon så i fyra veckor framåt kommer jag att vara enarmad och dessutom vänsterhänt. Blir ju bra träning då jag förra vintern var enarmad, men högerhänt på grund av handskadan då. Min axel har varit lös flera år redan och hoppar ur led varje gång jag lyfter armen så den ska spännas lite från alla håll så att jag hoppeligen i framtiden kan jobba som fysioterapeut utan att fundera på om min axel vill samma som jag.

Idag städade jag hela lägenheten från tak till golv och diskade eftersom jag insåg att det kan vara svårt att diska och dammsuga med en hand. En grej som kan bli lite spännande är vad jag ska klä mig i de kommande fyra veckorna då jag inte får lyfta höger arm innan jag får bort mitellan. Får ju liksom inte på mig skjorta så jag får väl gå topless. Hoppas bara det hålls varmt. Höhö.

Publicerad 14.09.2014 kl. 23:33

Slut på sommaren?

Sommaren på caféet börjar lida mot sitt slut så småningom och jag bläddrade i kalendern och insåg att 7.9 och säsongsavslutning är redan nästa vecka. Jag har hela tiden haft tanken att jag kommer att jobba länge ännu, men konstigt nog så går dagarna också i en helt galen takt. Tycker att jag alldeles nyss började sommarjobba och kan inte förstå att det snart är fyra månader sen jag stod bakom disken på Café Gamla Stan för första gången den 9.5. Med vädret som vi har nu känns det kanske ändå helt okej att sluta sommarjobba för det börjar kännas som höst, men jag skulle nog gärna ha några soliga och somriga dagar ännu innan höstrusket.

Känns som att det är en evighet sen man kunde ligga på stranden och stekas...

Publicerad 27.08.2014 kl. 14:07

Wadap?

Kanske jag måste inse att jag inte orkar svara på kommentarerna till mitt "För privat?-inlägg". Det har liksom gått ganska lång tid ren och jag får inte till svar. Tusen tack för kommentarerna dock, helt superfina!

Vad händer nu då i mitt liv? Jag sommarjobbar fortfarande på bästa stället, Café Gamla Stan och jobbar ännu till 7.9 då caféet stänger för sommaren.

Det här veckoslutet hade vi kräftis med nio personer från klassen på min sommarstuga och alltså så underbara klasskompisar jag har! Vi pratade och skrattade och åt och badade bastu till långt in på natten och de segaste av oss lade sig runt fem på morgonen. Herregud så jag saknat dem. <3 Känns helt sjukt att en del av klassen blir färdiga ännu under det här året och nu splittras vi då vi inte har något gemensamt längre i skolan, men oss skiljer man nog inte på så lätt, utan en massa fester finns redan inplanerade under hösten ;)

Publicerad 16.08.2014 kl. 22:57

Busy busy busy doin' nothing?

Fint av mig att skriva ett inlägg för att starta en diskussion och sen inte svara på alla helt fantastiskt fina kommentarer jag fick... Jag ska svara på dem! Blev chockad att så många faktiskt svarade och nu har jag jobbat så mycket att jag inte hunnit sätta mig ner och skriva vettiga svar till alla.

Det kommer! Promise.

Publicerad 04.07.2014 kl. 22:41

För privat?

Jag har länge funderat på vad som är för privat för att skriva på bloggen/facebook/twitter. Jag tycker själv att jag inte berättar så mycket, men ibland kan någon (oftast mamma) ändå reagera och säga åt mig att fundera på vad jag lägger ut på nätet. Man kan få reda på en massa saker om personer genom att googla (tro mig, jag är mästare på att hitta personer) och då är det inte bara personliga bloggar som kommer upp, utan allt från facebookprofiler till tävlingsresultat från 15 år tillbaka och via olika sidor kan man komma vidare och hitta hur mycket som helst. 

Då har jag ibland funderat hur stor roll det spelar vad jag skriver på bloggen. Jag lägger inte ut bilder där jag är stupfull och ligger och spyr (det är inte heller min största hobby att supa skallen av mig) och jag brukar inte skriva nånting negativt om personer jag träffar för det hör inte till min stil att svartmåla andra, men var går gränsen då det handlar om mig själv? Vad är för privat för att skriva på nätet där allt kan hittas? Vad är sånt som man inte vill att en framtida arbetsgivare ska se? Supbilder? Antar att svaret är ja. Långa utläggningar om ens sexliv? Samma här. Tror inte en arbetsgivare är så intresserad. Vardagen? Tja, jag vet inte vem det kan skada om nån får veta att jag idag kört automatväxlad bil andra gången i mitt liv och sen vattnat blommor. Psykisk ohälsa? Jag vet inte. Är det inte en styrka att man kan berätta om det? Och är det inte bra att man talar om det just för att det är så tabubelagt? Kan det skada en att man skriver om det "för öppet"?

Vad har ni för tankar om vad som är för privat? Var går gränsen för dig?

Publicerad 19.06.2014 kl. 00:23

För mycket

Jag har alldeles för mycket saker jag borde göra och har lovat göra, vilket leder till att jag inte får något alls gjort. Om jag kunde sova skulle det underlätta lite, men på kvällarna/nätterna är jag hur pigg som helst och på morgnarna och dagarna kunde jag sova. Det går bra nu. Inte. Jag ska lära mig att säga nej i sommar. Påminn mig då jag glömmer!
Publicerad 31.05.2014 kl. 01:53

Sånt som gör en glad

Vet ni hur det är då man träffar någon första gången, men det känns som om man har känt varandra hur länge som helst? Med en del människor kan man bara skippa allt småprat och direkt prata på om allt man kan tänka sig. En sån person fick jag träffa idag då jag var på besök hos fina Frida (och Sally!).

Hade tänkt mig ett kort besök, men satt hos henne nästan sex timmar och vi pratade på om allt möjligt. Så otroligt fint med såna personer som det bara känns så naturligt att prata med.

Dagen började dessutom med årets första segling (för min del) med mina scoutkillar, så kan inte klaga på programmet.

Publicerad 29.05.2014 kl. 23:03

 

 
24 år gammal drömmare hemma från Åbo som nu bor i Helsingfors. Studerar fysioterapi på Arcada, orienterar då jag inte är för skadad, är scout i en flickkår och en pojkkår för att få en bra jämvikt, sjunger och pratar för mig själv hela tiden och är med på allt, hela tiden. Jag är Emma helt enkelt.


Vill du fråga något? memmasblogg(at)gmail.com


Emma på Instagram:

Följ mig på Bloglovin

 

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar